En litterär tveksamhet.

Resan är över, och jag letar en vardag igen, efter att blivit omkastad av Berlin. Jag avslutar med mitt första inlägg, eftersom det inte finns några bra slut som inte handlar om början.

*

Jag är i Berlin. Jag vill att folk skall veta mer om det och hur det är. Folk (läs ni som läser=ingen negativ laddning i begreppet folk, utan menar goda vänner etc.) kanske även vill läsa om det. Jag vill gärna skriva. Men först måste ett försvarstal hållas:

Jag hatar egentligen bloggande. Inte hatar det per definition, men det irriterar mig något otroligt. Och det landar egentligen i två saker: avundsjuka och självkänsla. Varför skulle någon vilja läsa om mig, när jag kanske bara gnäller och tycker synd om mig själv? Och för det andra: det finns ju så många andra som kan skriva intressanta, roliga och livaktiga bloggar – vilket är dubbelt irriterande – dels för att jag skulle vilja ha samma så kallade flyt i mitt skrivspråk, dels för att jag redan läser bra bloggar med stor behållning: hur skall jag kunna konkurrera med dessa? För det tredje: det finns redan tillräckligt med bloggar här i världen.

Ett alternativt i sammanhanget vore dock att tänka att om folk mot förmodan skulle ta sig till min blogg, och faktiskt läsa den, så betyder det antagligen också att folk vill läsa om mig. Detta är ett första provinlägg på eventuellt nytt bloggande – för övrigt ett av de fulaste orden i svenskan. Som sagt, människor gnäller i bloggar och tycker synd om sig själva. Då kan det väl lika väl vara min tur nu. Ja, just det. Precis så. ‘The Nils Saga in Berlin’ börjar här. Välkommen.