PS.

PS.

Jag återkommer här när jag återfinns i Berlin. Vilket kommer hända. Jag är inte klar. Dekadensen, historien, den levande staden och festen väntar ännu.

Glöm mig icke, och tack för att du funnits med i resan, oavsett vem du är.

*

Nils,

augusti 2009,

Växjö, Småland, Sverige.

- sammanfattning.

Småland, juli, 2009.

Skriet i Berlin.

the Nils Saga in Berlin-

Fuck you, it’s all over.

Mein Berlin, Frühling, 2009:

I knewer knew this could happen to me
I know now fragility

…

Wish i could speek in just one sweap
What you are and what you mean to me
Instead i murble randomly
You stand by and enlighten me

In a dream i lost my teeth again
Calling me woman and half man
Yes, in a dream all my teeth fell out
A cracked smile and a silent shout,
a cracked smile and a silent shout

If I explain it once thoroughly
He’ll have you later ’cause it’s never free
You were at the gigantic spree
I caught a glimpse, now it haunts me
I caught a glimpse, now i haunts me.

*

Berlin, Mars 2009:

En ovanlig natt utanför ångesten. Cigaretterna, natten, euforin, vårluft, glöden.

*

Sie sagen, ‘BERLIN LIEBT DICH’.

Wie? Wo? Wann? Bitte, zeigen Sie mir.

Ich hasse dich. Ich liebe dich- hasse, dich.

* * *

Att våga stå emot.

En litterär tveksamhet.

Resan är över, och jag letar en vardag igen, efter att blivit omkastad av Berlin. Jag avslutar med mitt första inlägg, eftersom det inte finns några bra slut som inte handlar om början.

*

Jag är i Berlin. Jag vill att folk skall veta mer om det och hur det är. Folk (läs ni som läser=ingen negativ laddning i begreppet folk, utan menar goda vänner etc.) kanske även vill läsa om det. Jag vill gärna skriva. Men först måste ett försvarstal hållas:

Jag hatar egentligen bloggande. Inte hatar det per definition, men det irriterar mig något otroligt. Och det landar egentligen i två saker: avundsjuka och självkänsla. Varför skulle någon vilja läsa om mig, när jag kanske bara gnäller och tycker synd om mig själv? Och för det andra: det finns ju så många andra som kan skriva intressanta, roliga och livaktiga bloggar – vilket är dubbelt irriterande – dels för att jag skulle vilja ha samma så kallade flyt i mitt skrivspråk, dels för att jag redan läser bra bloggar med stor behållning: hur skall jag kunna konkurrera med dessa? För det tredje: det finns redan tillräckligt med bloggar här i världen.

Ett alternativt i sammanhanget vore dock att tänka att om folk mot förmodan skulle ta sig till min blogg, och faktiskt läsa den, så betyder det antagligen också att folk vill läsa om mig. Detta är ett första provinlägg på eventuellt nytt bloggande – för övrigt ett av de fulaste orden i svenskan. Som sagt, människor gnäller i bloggar och tycker synd om sig själva. Då kan det väl lika väl vara min tur nu. Ja, just det. Precis så. ‘The Nils Saga in Berlin’ börjar här. Välkommen.

den ljusare sidan.

Stadens vackra skugga.

Hoppet.

the Nils Saga in Berlin.

>> Jag överlevde.

Så är känslan efter våren. Sitter nu i Växjö och ser ut på den svenska grönskan från mitt studentrum här. Har träningsvärk överallt i kroppen efter att burit hem… allt jag äger genom norra Europa.  Jag är i Sverige, och jag har överlevt. Jag har klarat det, överlevt, och det är helt djävla otroligt. Min bror sade, att det mest (enda?) fascinerande med lumpen var att man insåg att man klarar mycket mer än man någonsin kan tro. Ungefär så kan min vår sammanfattas. Nu i avslutet hann jag i princip vara sjuk hela juni, och sedan få riktig semester med fint besök i början av juli. Den faktiska resan är slut.

Jag citerar min mors visdomsord, i ett sms från mars, som del i visdomen jag tagit till mig från denna period i livet:

”Finns det apotek o alvedon? Köp inget knark!”

*

[15/6 2009, Prenzlauer Berg, Ystaderstraße 10; BERLIN]:

Berlins söndagstäcke ligger stillsamt över sommarnatten, snart kommer ljuset leta sig fram genom gardinerna. Klockan är 03.24 och när jag började se en dokumentär om Per Gessle insåg jag att det finns nog bättre saker att göra sömnlösa nätter. Jag kom till den här staden med en fart och förhoppning som aldrig för: det var livsdrömmen – underground-kulturen, det dekadanta, konstscenen, politiken. Ryktet om en av Europas mest fascinerande platser. Jag kom även hit med en brinnande glöd för att få igång det skrivna ordet, låta det flöda genom denna blogg – för en del kanske som pretentiösa triviala tongångar – för någon kanske någonting större.

Någonstans på vägen och resan genom att vara ute i världen blev det inte riktigt som jag tänkt mig: det blev så mycket att jag glömde av att göra drömmen, alternativt inte riktigt hann med den. För det första har jag haft en praktik där man jobbat mellan 09 till 17 varje dag. För det andra har jag bott på tre olika ställen och varit tvungen att leta upp nya bostäder. För det tredje har jag varit i Stockholm flera helger för fackligt arbete. För det fjärde har jag haft en konstant ström av besök. Många av de som har besökt mig har sett att jag inte varit i den bästa fasen av mående som man kan vara. Vilket är synd, självfallet har jag uppskattat att så många velat komma och hälsa på mig. Därför vill jag säga tack för besöken till Hanna, Linda, Coffe, Ove, Barbro, Lage, Helena, Jonas, Kerstin.

Men någonstans i allt under våren har jag tappat bort essensen i min utgångspunkt att komma hit: att gräva mig ner i Berlins olika scener, att se all slags kultur och så vidare. Nu, är jag helt fri i staden. Jag är trött, våren har varit lång och tagit mycket kraft. När nu ledigheten kommer är det med smärtsam precision som det blir tydligt att allt från våren kommer åter: ” What goes around, goes around, goes around, Comes all the way back around”.

*

Småland, 10 juli.

Sveriges moln.

Willkommen zurück. – Danke.

Andas, glöm inte … andas; musiken lugnet elden. Titta i taket lyssna känn. Här. Stjärnan under din ögonfrans, du blundar, du kan titta nu, det är inte farligt. Den ljusaste natten är förbi.

vi reser

in

i

tiden, framåt. tunnelbanans förhoppningar

du, syret, kraschen.

-

Saalsam: Rezension.

Poetry-slam i Neukölln var fantastiskt. Var på en sådär gammal teater med enorma vinröda ridåer i tyg som ser ut att varit med sedan 20-talet, men fortfarande är lika vackra, och vacker stuckatur i ett vitt tak som det är enormt högt till. Där i hjärtat av den gamla teatern, framför ridån, stod poeterna och läste. Jag vågade tyvärr inte upp på scenen, men jag kan själv varken minnas när jag senast var och såg/lyssnade på poesi eller läste det högt för någon, jag behöver tid innan det sker. Men det känns att det sitter i kroppen. Die Worte. En del av poeterna var riktiga dåliga, och en del var fantastiskt bra. Istället för att alla skulle skrika poäng med lappar så fick vi efter att sett framträdanden rösta med två marker i lådor med poeternas namn. Riktigt stilig omröstning.

*

I övrigt en sådan befriande känsla att kunna dricka öl på ett evenemang utan att facist-biffade vakter står och kollar ens leg: känns som det gör det direkt så mycket mer med avslappnat och att nervositeten över att dyka upp allena på ett evenemang försvann fort. Avsaknaden av den typen, kotlettvakterna, gör att de inte behövs, de motverkar alltså sitt eget syfte.

*

Det tyska språket är vackert att lyssna på, vilket jag aldrig hade trott. Men det är det. Det är mycket mer mångfacetterat än svenskan, har mer skiftningar, och är mycket hövligare, men kan samtidigt vara radikalt. Dessutom är det till skillnad mot vad svenskar tror ofta mjukt, tyskar låtar idag inte som nazisterna lät när de hetsskrek då. (Bildligt talat, verdammt!) Jag gillar dock svenskan också.

man kommer långt

med

det.

språket -

Saalbau, Karl-Marx-Straße 141.

der Traum. Poesie.

Vädret är fortfarande märkbart grått, jag är fortfarande krasslig, men börjar sakta vakna till liv. Jag har min lista och tusen saker jag vill göra i denna omtalat dekadenta stad. Det vill dock väldigt många andra också. Därför känns det fantastiskt när jag i zitty idag upptäckte att de har poetry-slam (!) i Neukölln (!). Neukölln är som nämnt i ett tidigare inlägg beryktat som ett farligt ghetto, men som nämndes i samma inlägg inom några år antagligen nästa stora grej i Berlin. Fantastiskt kul att då få gå dit, och ta del av detta kulturuppsving. Något som jag misstänker inte står om i guideböckerna.

Ikväll finns jag på Saalslam: Poetry Slam im Saalbau Neukölln.

Jag hoppas på att kanske ge mig upp och läsa själv. Får se om jag vågar: grymt att få se i vilket fall, även om jag inte själv ger mig in i det. Håll en tumme för en lyckad kväll.

*

resan har börjat.

großer Stadt – avsågad tunnelbanneviadukt.

Renovering pågår.

Medan mitt subjektiva intryck är att skall något renoveras när det gäller infrastruktur i Sverige så får det absolut inte påverka de som åker med lokaltrafiken – så också gott. Man tar mindre hänsyn i min nuvarande hemstad: där jag bor går tunnelbanelinjen U2 – här sågar man helt sonika av viadukten (!) som tunnelbanan åker på för att kunna renovera och upprusta den. Info om detta finns sedan på lokaltrafikens hemsida där det också står att det finns ersättningsbussar. Och det är något man helt enkelt får finna sig i, även om man gnäller i Berlin precis som i Stockholm: vilket ju är helt rimligt – alla har rätt till att komma fram med bra lokaltrafik. I övrigt fungerar dock lokaltrafiken fantastiskt bra här.